Den svenska stormaktstiden (1561-1721)

Det här var en tid då Sverige enades som nation och utvidgade sitt territorium. Ett sätt att sammanfatta stormaktstiden är att "hänga upp" den på dess kungar: Gustav Vasa stärkte kungamakten, Gustav II Adolf byggde upp förvaltningen, rustade upp och krigade, Karl X Gustav utvidgade Sverige till den största utbredning, Karl XI byggde upp den karolinska armén och Karl XII krigade hela sin regeringstid.

En viktig förutsättning för att Sverige kunde växa sig så stort var också att omgivande stater var försvagade vid mitten av 1600-talet. De svenska stormaktsdrömmarna fyllde upp ett maktvakuum som fanns i norra Europa. En annan förutsättning var att Karl XI genomdrev en reduktion, där han genom att återta många av adelns gods och andra rikedomar, fick in medel för att bygga upp armén.

De många krigen kostade enormt mycket för det fattiga Sverige. Ett problem med att hålla samman detta stora land var att det hade fiender från flera håll; Danmark och Polen i söder och det allt mäktigare Ryssland i öster. I längden var det ohållbart att kunna stå emot dessa staters anspråk på landområden. Efter Stora Nordiska krigets utbrott och Karl XII:s inledande segrar över Danmark utanför Köpenhamn 1700, över Ryssland vid Narva samma år, över Sachsen-Polen vid Düna 1701 samt ytterligare ett antal segerrika år, vände krigslyckan. Efter en lång kall vinter på ryskt område och fruktansvärda förhållanden för den svenska armén blev den svenska armén fullständigt utslagen vid Poltava 1709. Krigsutgången var trots detta inte helt given, men efter förlusten tillkom nya fiender, som Hannover och Brandenburg. Dessa såg en möjlighet enkelt erövra svenska provinser när armén och landet såg ut att ha besegrats. Också gamla och redan besegrade fiender, som Danmark och Sachsen-Polen, anföll på nytt. Det dröjde ändå fram till 1721 innan Sverige var slutgiltigt besegrat. Genom freden i Nystad förlorade Sverige de flesta östersjöprovinserna och stormaktsställningen gick förlorad.