< Tillbaka | Ta reda på – Asiens kolonialisering >


Fullskärmsvideo
(Tryck 'Esc' för att återgå till detta läge)

Imperialismen

Produktionen i Europa blev så småningom så effektiv att marknaderna inte räckte till. Det fanns inte köpare till allt som kunde tillverkas. Företagen sökte sig utomlands för att sälja sina varor och snart blev kampen om marknader allt hårdare.

Det är i det sammanhanget man bör se jakten på kolonier i slutet av 1800-talet. Världen delas. Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var en tid då världen delades upp mellan Europas stater och USA. Kolonier kunde innebära att råvarutillgången säkrades. Här öppnades också nya marknader för den snabbt växande industrin.

Den nya kolonialism som inleddes från ca 1870 var av ett annat slag än tidigare. Nu handlade det inte bara om att använda kolonierna för handel av exotiska varor med stödpunkter utefter kusterna. Nu ville man istället fullständigt behärska de nya områdena och utvinna de naturtillgångar som fanns. Järnvägar byggdes och gruvor öppnades. Men det västerländska inflytandet stannade inte vid det. Också den västerländska religionen och kulturen skulle spridas. Kapplöpningen om världen drevs i mycket rask takt. Det låg status i att ha kolonier. Frankrike, som lidit ett svårt nederlag mot det framväxande Tyskland 1870, såg koloniseringen som ett sätt att återfå internationell ställning.

Snabb industrialisering, framtidstro och militär upprustning stärkte självförtroendet hos de europeiska folken (Europa och USA). Synen på andra folk var starkt rasistisk och andra kontinenter sågs som råvaruleverantörer eller tänkbara marknader för de egna industrivarorna. Att andra folkslag var lägre stående sågs närmast som en självklarhet.

Under slutet av 1800-talet stred européerna om kontrollen över resten av världen. Afrika delades upp mellan de europeiska stormakterna. Gränserna drogs med linjal vid konferenser som hölls i Europa.

Detta att lägga andra folk under sig kom att benämnas imperialism.

Storbritannien strävade efter kontroll från Sydafrika till Nordafrika (Kap till Kairo), Frankrike inriktade sig på ett område i norra Afrika från öst till väst. Innan första världskriget fanns det endast ett land som inte var kolonialiserat, nämligen Abessinien, nuvarande Etiopien. För att få en tydlig bild av förändringen kan du titta på kartan här nedan. Den visar hur Afrika såg ut innan och efter uppdelningen.

BILD: Karta över Afrika innan den europeiska expansionen i Afrika
BILD: Karta över den europeiska expansionen i Afrika

Orsaker till imperialismen var både sociala och ekonomiska. Visst var det viktigt att få råvaror och platser att sälja sina egna industriprodukter, men trots att Afrika är en stor kontinent, var ändå handeln mellan västländer den absolut viktigaste. Det var de sociala aspekterna som tog över. Här kan vi se olika typer av sociala aspekter. Många missionärer ville visa sin syn på livet och människan och Darwins utvecklingslära bidrog till att de infödda sågs på ett nedvärderande sätt. Samtidigt var det en tid av hård konkurrens mellan stormakterna där kampen om råvaror, nya marknader och stormaktsställning spelade en avgörande roll.

Imperialismen medförde både positiva och negativa följder för de koloniserade länderna.

Positiva effekter:
- utbyggnad av kommunikationsväsendet
- utbildningssystem
- viss humanisering av lagstiftning
                     
Negativa effekter:
- det existerande samhällssystemet slogs sönder
- det egna folket "omyndigförklarades"
- utrotning av några folkgrupper, bl.a. tasmanier

- den ofta ensidiga fokuseringen på råvaruproduktion medförde en ofullständig industrialiseringsprocess som än idag påverkar många f.d. kolonier.