Skiftesreformer

Under upplysningstiden riktades kritik mot de tegskiftade byar som var vanliga i Sverige.

Tegskifte innebar att byns bebyggelse var koncentrerad till en liten bygata medan den odlade jorden var uppdelad i ett antal småbitar. En åker kunde bestå av 10 olika tegar med en ägare till varje teg. Detta innebar ett samarbeta mellan byns bönder för att bruka jorden. Det innebar att det var svårare att pröva nya metoder eller att effektivisera jordbruksskötseln med hjälp av olika tekniska hjälpmedel. Så länge byn var en tegskiftade måste alla vara med.
 
En av de drivande krafterna bakom det som år 1827 kom att resultera i det s.k laga skiftet, var godsägaren Rutger Maclean på Svaneholms säteri i Skåne. Redan på 1780-talet genomförde han på försök en uppstyckning av godsets jord i sammanhållna kvadrater, en för varje bonde.
Denna reform stod som modell också för det s.k. enskiftet, en förordning från 1800-talets första decennium och som bara delvis genomfördes.

Laga skiftet innebar i korthet att bönderna skulle byta sina små splittrade tegar, jordlotter, med varandra i syfte att så långt det var praktiskt genomförbart skapa sammanhängande åkrar. Det blev med detta möjligt att bedriva ett mer effektivt jordbruk samtidigt som stora skaror människor blev överflödiga eller trängdes undan från jordbruksnäringen. Ett exempel på det sistnämnda är de fattiga och egendomslösa som tidigare bebott byarnas s.k allmänningar och som drevs bort eftersom också dessa styckades upp mellan bönderna. Dessa friställda människor hade inte så mycket att välja på. Om de inte ville gå under, återstod bara att söka sig till städernas framväxande industrier eller emigrera till Amerika.