Industrialisering

 Storbritanniens omfattande industriella utveckling under det sena 1700-talet och under
1800-talets tidiga decennier skapade ett stort behov av varuimport från utlandet. Den brittiska industrins behov av trä till virke och bränsle samt järn var omfattande och skapade ett uppsving för dessa näringar i Sverige. Livsmedel, spannmål, var en annan exportvara som Sverige hade gott om tack det laga skiftets effektiviseringar.
 
Storbritanniens behov av trävirke kom så att stimulera en första inledande industrialisering i Sverige genom uppförandet på 1850-talet av sågverk längs de norrländska kusterna. Denna industri växte fort och på 1860-talet var trävaror landets viktigaste exportprodukt. Fortfarande
var dock järnet Sveriges dominerande exportvara, en ställning det innehaft sedan 1500-talet.
Betydelsen av järn minskade eftersom det var konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än andra produkter genom brittiska landvinningar och effektiviseringar på järnframställningens område. Järn, senare järnmalm, och stål kom ändå att ha en fortsatt stor andel av den svenska exporten under hela 1800-talet eftersom de nya uppfinningarna och effektiviseringarna med ökande grad av industrialisering också nådde Sverige.
 
När industrier började växa fram blev det naturligtvis nödvändigt att kunna transportera varor till och från industrierna eller utskeppningsområdena. Med början under första hälften av
1800-talet, med kanalbyggnationerna, började transportväsendet att förbättras i Sverige.
Järnvägsbyggandet tog, även om det inletts tidigare, verklig fart under 1870-talet. Det är detta decennium man traditionellt brukar anse vara starten för det industriella genombrottet i landet.
Från denna tid gick processen mycket fort och allt fler människor sysselsatte sig med industriarbete. Vid första världskrigets utbrott var mindre än hälften av Sveriges befolkning fortsatt sysselsatt inom jordbruket. Industrialismen innebar också att arbetskraft koncentrerades till de platser där industrier växte upp. Vanligtvis var detta i eller i nära anslutning till städer. Vid sekelskiftet 1700-1800 bodde ungefär 10 procent av Sveriges befolkning i städer, medan 40 procent hade lämnat landsbygden hundra år senare.