Två supermakter

Efter 2:a världskrigets slut skedde en ny uppdelning i maktsfärer mellan de två supermakterna USA och Sovjetunionen. Samtidigt frigjorde sig kolonierna från sina forna kolonisatörer och ett hundratal nya stater trädde fram. Kapplöpningen mellan supermakterna ledde till en jättestor upprustning där de nya kärnvapnen spelade en stor roll. Kapplöpningen gällde också andra områden som erövringen av rymden och kontroll över andra stater.

På ena sidan stod USA och Västeuropa under försvarssamarbetet Nato, ekonomiskt sammansvetsat via Marshallhjälpen och den fria marknadsekonomin. På den andra sidan fanns Sovjetunionen och Östeuropa militärt organiserat under Warszawapakten, ekonomiskt sammanlänkat genom COMECON med en centraliserad planekonomi.

Den s.k. terrorbalansen var ett spel på mycket hög nivå. Terrorbalansen innebar att båda sidor hade rustat upp så kraftigt att varje sida kunde utplåna varandra. Man hade också andraslagsförmåga, d v s förmåga att göra ett motanfall om man själv blev angripen. Det innebar att ingen sida kunde starta en kärnvapenkonflikt utan att själv riskera att utplånas.

USA och Sovjetunionen delade stora delar av världen mellan sig och i förhandlingsspelet fanns hela tiden hotet om ett nytt världskrig med i bilden. Det kanske mest skrämmande var att i det hotet stod hela jordens civilisation på spel då spänningen mellan supermakterna vid några tillfällen blev mycket tät. Två sådana händelser var den ohållbara situationen i Berlin och uppbyggnaden av en militärbas på Cuba. En tredje stormakt började också växa fram i Asien. Efter världskriget hade Mao Zedong tagit makten i Kina och genomförde en socialistisk omvälvning av samhället vilket innebar jordreformer och småskalig industrialisering under samhällskontroll. Relationerna mellan Kina och Sovjet var inte självklart goda. Man hade olika syn på hur socialismen skulle genomdrivas. Samtidigt hade Kina en stark armé och var en maktfaktor i Asien.

Men supermakterna möttes aldrig i någon öppen konflikt. Ändå ställdes de på olika sidor vid flera konflikter. Två svåra konflikter i Asien som belyser det var Koreakriget och Vietnamkriget. Ett alldeles särskilt problemområde var Mellanöstern där den judiska invandringen ökat snabbt sedan första världskriget och där det efter världskriget skapades ett behov av en fristat till den judiska befolkningen. Men i Palestina bodde palestinier och grannländerna hade svårt att acceptera den nya staten Israel som var militärt stark och som också stöttades av västvärlden. I Afrika och Asien handlade efterkrigstiden till stor del om kolonial frigörelse, ofta med inslag av stormaktsspel från USA:s och Sovjets sida där de knöt olika stater till sig.

1900-talets sista decennium överskuggades av berlinmurens fall, Sovjetunionens upplösning och Jugoslavienkonflikten. Militärkostnaderna i rustningshysterin blev allt svårare att bära och i Sovjetunionen löstes det till stor del med prioriteringar. Det innebar att konsumtionen hölls tillbaka, miljöproblem ignorerades och människors levnadsförhållanden blev allt sämre i jämförelse med utvecklingen i väst. En politik för reformer i den hårt centraliserade ekonomin inleddes. Det blev öppnare och friare samtidigt som flera Östeuropeiska stater utvecklades mot mer marknadsliberal politik. Sovjetunionens 15 delrepubliker införde större självstyre. När väl förändringen börjat var den svår att stoppa och ledde till en närmast okontrollerad utveckling. Sovjetunionen föll samman och splittrades upp i sina republiker.

Jugoslavien hade efter andra världskriget utvecklats till ett socialistiskt land självständigt från Sovjetunionen under sin ledare Josip Tito. Efter Titos död 1980 infördes ett system med roterande presidentskap mellan landets sex republiker. Skillnaderna mellan olika delrepubliker ökade och kraven på ökat självstyre likaså. Slovenien och Kroatien bröt sig ut och följdes inom kort av Makedonien och Bosnien-Hercegovina. Detta motsatte sig Serbien kraftigt vilket också komplicerades av att det i södra Kroatien fanns en stor serbisk befolkning. Fullt krig utbröt och förhållandena blev särskilt svåra i Bosnien som hade en blandad befolkning (bosniska muslimer, serber och kroater). En senare konflikt handlade om att Kosovo som är en del av Jugoslavien (nuvarande Jugoslavien består av Serbien och Montenegro) ville ha ökad självständighet. I Kosovo bor en stor albansk befolkning och dessa närmade sig Albanien. Inbördeskriget i Kosovo var mycket grymt med en uttalad serbisk ambition att etniskt rensa området. Det ledde till stora flyktingströmmar mot Albanien. I det läget gick USA under Nato in i Serbien vilket ledde till en omfattande förstörelse av Serbiens infrastruktur och industriella kapacitet.

Medan Östeuropa och Sovjetunionen splittrades upp i mindre nationalstater närmade sig Västeuropas stater varandra. Det ekonomiska samarbetet som inleddes i och med återuppbyggandet efter andra världskriget utökades betydligt. Ett samarbete kring kol och stålindustrin som undertecknades mellan sex stater 1951 (Tyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg) byggdes vidare till en europeisk union. Samtidigt utökades det ekonomiska samarbetet kraftigt, en organisation byggdes upp med huvudsakligt säte i Bryssel och också det politiska samarbetet utökades.