Berlin

Efter andra världskriget delades Tyskland upp i fyra ockupationszoner, en sovjetisk, en amerikansk, en brittisk och en fransk. Tysklands huvudstad Berlin delades också upp mellan de fyra ockupationsländerna. Också Österrike delades upp i fyra ockupationszoner. Uppdelningen i ockupationszoner var avsedd att vara tillfällig. Så småningom skulle en tysk regering bildas. Spänningen mellan öst och väst ökade emellertid och västmakternas och Sovjetunionens ockupationszoner utvecklades alltmer i skilda riktningar. Den amerikanska, brittiska och franska zonen slogs samman, en särskild valuta infördes i västzonen och utvecklingen gick mot två skilda stater.

Ett särskilt problem för Sovjet var Berlin. Berlin ligger mitt i det som var den sovjetiska ockupationszonen och det skapade speciella problem. Här var vägen öppen för flyktingströmmen från öst. Mellan 1949 och 1958 flydde drygt två miljoner östtyskar till Västtyskland. Många var högutbildade och flyktingströmmen slog mycket hårt ekonomiskt mot Östtyskland. Sovjetunionen såg det naturligtvis som mest naturligt att hela Berlin ingick i Östtyskland. 1948-49 genomfördes en blockad av Berlin efter det att den nya valutan D-mark hade införts där. Sovjetunionen skar av västmakternas landförbindelser med Västberlin. Försörjningen kunde emellertid tryggas med hjälp av flyg.

Västberlin var ett problem för Sovjetunionen av flera skäl. Flyktingströmmen var mycket stor. Dessutom tjänade Västberlin som propagandacentrum och spioncentral. Många Östberlinare arbetade i Västberlin och det var naturligtvis ett problem att levnadsstandarden var betydligt högre där. Mot slutet av 50-talet ställde Sovjetledaren Chrusjtjov allt hårdare krav på lösning. Antingen skulle hela Berlin tillfalla Östtyskland eller också skulle Västberlin bli en självstyrande stad under FN:s uppsikt. Rent militärt var Västberlin svårt att försvara. Sovjetunionen skulle snabbt ha kunnat få kontroll över hela området. Men en sådan åtgärd skulle ha uppfattats som en krigsförklaring mot Västmakterna. Det skulle ha kunnat följas av ett upptrappat krig. I det läget var den sovjetiska armen överlägsen varför hotet om kärnvapenkrig inte bara var skrämselpropaganda.

1961 fick USA en ny president, John F Kennedy. I sitt första toppmöte med Chrusjtjov förklarade han att han inte var beredd att lämna ifrån sig Västberlin. Samtidigt ökade flyktingströmmen från Östberlin och det hela ledde till en krisartad situation. Lösningen på problemet kom överraskande. Den 13 augusti 1961 spärrade östtysk polis gränsen mellan Östberlin och Västberlin. Taggtråd drogs och några dagar senare började en mur att byggas. Muren skulle dela staden i 28 år.