Andra världskriget

1941 invaderade Tyskland Jugoslavien. Kungen (Peter II) flydde utomlands. Tyskar och Italienare upprättade en kroatisk fascistisk regim, den s.k. Ustasja. Den bekämpades av två olika gerillarörelser: Chetniks som ville återupprätta Serbien (kungadömet) och Partisanerna under kommunistledaren Josip Broz Tito.

Tito var son till en kroatisk bonde och en slovensk kvinna. Han var låssmed och mekaniker och hade varit med i röda armén i Sovjet.

Chetniks drog sig för att ta upp kampen mot Tyskland. Den tyska taktiken var stenhård. 100 civila dödades för varje dödad tysk soldat. Tito tog upp kampen och fick därmed hatet mot tyskarna att bli till stöd för partisanerna. Det förekom också strider mellan partisaner och Chetniks.

1944 ryckte Sovjetunionen in från nordost och tillsammans med partisanerna befriades landet. Partisanerna fortsatte fram till 1945 då man nådde kontroll över landet. Tito blev ledare med en regering som bestod av kommunister. Förebilden var Sovjet. En femårsplan upprättades för landets industrialisering och jordbrukets kollektivisering. Planen var ett mäktigt arbete som i sin pappersform vägde 1360 kg. Jugoslavien bestod av sex delrepubliker med en sammanlagd befolkning på drygt 20 miljoner.

Tabell: Befolkning i Jugoslavien

Stalin vände sig emellertid mot industriplanerna. Han ville också ha kontroll över den jugoslaviska armén. Tito vägrade och det ledde till en brytning 1948. Jugoslavien närmade sig väst och fick där stora lån. Det var svårt att få ordning på ekonomin och klyftorna mellan olika delar av Jugoslavien ökade. De områden som utvecklades snabbast var Slovenien och Kroatien medan Serbien och Montenegro inte nådde samma ekonomiska resultat. Resultatet blev att de rikaste områdena krävde större självständighet. 1974 skrevs en ny författning som gav ökat självstyre i de olika provinserna.