Försvar

Ledungen var det dominerande försvaret fram till slutet av 1200-talet. Ledung var ett uppbåd av skepp, manskap och proviant. Ledungen innebar att ett visst område, eller en grupp bönder var skyldiga att förse skeppen med folk och förnödenheter. Mot slutet av 1200-talet omvandlades böndernas ledungskyldighet till en skatt.

Under medeltiden förändrades militären från skeppsdominans till rytteri. Det var en mycket liten grupp i samhället som stod för krigsmakten. Den som hade råd att utrusta en häst och ryttare blev adelsman. Det s.k. adelsskapet innebar att man i utbyte mot rusttjänst fick frälse, dvs skattefrihet på den jord man ägde. Denna jord kom att bli ärftlig efter de privilegier som stadfästes genom Alsnö stadga år 1280. Detta slags feodalism fick inga genomgripande konsekvenser för de svenska bönderna. Orsaken till detta var att den svenska bondeklassen i stor utsträckning var självägande. Den här typen av militärt system var mer lämpat att upprätthålla den inre ordningen. Rytteriet kompletterades av landvärnet som var böndernas skyldighet att hålla vapen och medverka vid försvaret av landet. Bönderna var under den äldre medeltiden emellertid underlägsna rytteriet. Under senare medeltid växte emellertid böndernas betydelse i och med att de började använda armborst.