Nationalstaterna

Under slutet av medeltiden växte furste- eller nationalstater fram i Europa. Kungens uppgift var framför allt att se till att riket blev stort och mäktigt. Han stod över människorna - han var tillsatt av Gud.

För att behålla makten behövde kungen ha kontroll över krigshären. Krigstekniken hade förändrats från riddarhärar till användning av mer gevär, kanoner och många fler fotfolk. Avlönade soldater var inget ovanligt.

Kungen hade även kontroll över byråkratin. För att klara av de ökade utgifterna behövde förvaltningen av staten centraliseras. Det var viktigt att få grepp om skattemedlen. Även här kom Martin Luthers idéer att användas för att stärka kungamakten. Genom att göra kyrkan till en statskyrka fick kungen makten och tillgång till kyrkans rikedomar.

Detta var bilden av kungamakten i Västeuropa från 1400-talet fram till första världskriget. Men redan på 1600-talet började man ifrågasätta den absoluta kungamakten i Holland och England. Medelklassen som började växa sig allt starkare ansåg att det måste finnas en maktfördelning istället för en koncentration av makten.

De stora nationalstater som växte fram under 1500- till 1700-talet var:

• Spanien som under 1500-talet förenade sig med det Habsburgska riket genom en rad olika giftermål. Spaniens storhetstid avtar vid mitten av 1600-talet.
• Holland växer fram som centrum för världshandeln.
• Frankrike intar platsen som det politiskt ledande landet i Europa vid mitten av 1600-talet och behåller platsen fram till början av 1700-talet. Under ungefär samma period infaller Sveriges stormaktstid, även om den är begränsad till Östersjöområdet.
• Från 1700-talets början övertar England den ledande rollen i Europa.